Stratfords uppsättning av Twelfth Night var ett bra exempel på att medan färgblindhet kan fungera vid rollbesättning kan närsynthet vara en farlig sak. Leon Rubin valde att förlägga sin föreställning till det koloniala Indien, en miljö som är rik på möjligheter som till stor del lämnats outforskade. ”Det var ett medvetet val att sätta upp Twelfth Night någon annanstans än i den traditionella västeuropeiska miljö som används för Shakespeares verk”, säger Rubin i programanteckningarna. ”Vi försöker vidga perspektivet.” Under de senaste åren har han använt innovativa miljöer av övertygande skäl och med god effekt: ”En midsommarnattsdröm utspelade sig i Amazonas regnskog. På Shakespeares tid var skogarna enorma och skrämmande, medan de nu är små och hemtrevliga. Att ställa in pjäsen i regnskogen var ett sätt att återskapa den fantastiska syn som människor hade på skogen.” Det är dock betecknande att han aldrig utvecklar exakt vad det nya perspektivet är i sin uppsättning av Twelfth Night.Den koloniala indiska miljön gav designern John Pennoyer en chans att gå ut med färg, då sviter av tyg hängdes upp från den övre scenen och byttes ut för att indikera scenbyten. Den övergripande effekten var en uttryckligen orientalisk lyx, vilket underströks av den långa danssekvensen som inledde pjäsen. Motivet kom också till uttryck i Seana McKennas kostymbyten under hela föreställningen. När Olivia öppnade sig för de erotiska möjligheterna med först Cesario och sedan Sebastian, flyttades hennes klänningar från restriktiva viktorianska korsetter och byster i sorgfärger, via samma kläder i ljust silke, till en sari i de avslutande scenerna. Hennes sexuella uppvaknande representerades visuellt som att hon blev infödd. Produktionen följde dock inte den strikta dikotomin mellan sensuella indianer och förtryckta kolonialister. Diane D’Aquilas Maria var en kvinna som var mycket medveten om sin sexualitet och som inte var rädd för att utnyttja den för att stöta bort sir Andrew och locka till sig sir Toby.Inställningen och rollbesättningen orsakade dock mer än ett obekvämt ögonblick. Dynamiken när en indisk Orsino förföljde en engelsk kvinna, och blev avvisad av henne, var obehaglig när det gällde rasistiska implikationer. Publiken drog efter andan när Cesario berättade för Orsino att han älskade en kvinna av ”din hudfärg” och fick till svar i tydliga ordalag ”Hon är inte värd dig då”. Men Rubin verkade inte vara intresserad av att använda miljön för att utforska rasfrågor. I slutscenen hade Orsinos hot mot Viola precis tillräckligt med tid för att få en rasifierad dimension – vilket framhävdes av Orsinos jämförelse av sig själv med en ”egyptisk tjuv” – innan han andlöst gick vidare med den romantiska komedins verksamhet. Detta var produktionens styrka. Varje produktion av Twelfth Night måste arbeta för att få de slutliga parningarna att framstå som trovärdiga. Dana Green spelade en självsäker och engagerad Viola vars acceptans av Orsino var så innerlig att deras äktenskap nästan tycktes lösa de rasistiska spänningarna. McKennas Olivia hjälpte till avsevärt, vars reaktion på att se två Cesarios var ett girigt sensuellt ”Most wonderful!” som nästan fick huset att falla ner. Som ett resultat av detta lyckades pjäsen precis kringgå de frågor som den väckte men inte besvarade. Den lämnade dock en något förvirrande eftersmak, eftersom Rubin utnyttjade sin orientalistiska iscensättning för sina ”exotiska” bilder och aldrig fullt ut utforskade spänningarna i miljön. andra regibeslut och designelement var mer lyckade, om än underutnyttjade. Fågelburarna i Olivias hus var tillräckligt lämpliga symboler för hennes förtryck och spelade en överraskande roll i pjäsens sista scen. Brian Bedfords Malvolio var en genomgående grotesk karaktärisering, ett monster av ego med ett snuttande, grisliknande skratt som bar sin förvaltarkedja över nattlinnet trots att det inte gav honom någon värdighet. Hans förödmjukelse i händerna på Feste var föga obehaglig för publiken, som njöt av varje groteskhet i Bedfords föreställning. Men Festes sång, en melankolisk kontrapunkt till pjäsens avslutande dans i Bollywoodstil, avbröts av en gigantisk fågelbur som föll ner från flugorna och fångade Feste medan Malvolio tittade olycksbådande ner från den övre spelplanen. Tidens virvelvind slösade knappt en minut innan den tog sin hämnd och lämnade Bedford…