Jag är inget basketfan. Jag spelade den när jag var liten och jag följer sporten på universitetsnivå och i NBA med ett övergående intresse. Jag vet tillräckligt mycket för att kunna tala intelligent om sporten, men förmodligen inte mer än den genomsnittlige amerikanske mannen. Jag tror att det sammanhanget förmodligen är viktigt för er att ha med er när ni ser mig säga saker som den där rubriken där uppe. Jag är en basebollkille. Jag kan baseboll. Jag ser världen genom basebollens lins.

Så när det gäller att jämföra de relativa framgångarna för basketspelaren Michael Jordan (kanske den bäste spelaren någonsin) och basebollspelaren Michael Jordan (en skraltig AA-yttermittfältare), så har jag förmodligen en viss fördomsfull inställning.

Det sagt har jag i åratal tyckt att Jordans tid i professionell baseboll är en av de mest imponerande prestationerna inom all idrott. När han nu firar sin 50-årsdag tycker jag att det är värt att sätta i sammanhanget just vad han åstadkom på diamanten, och understryka hur vansinnigt otroligt begåvad Jordan måste ha varit.

Att Jordan var en basketspelare med ett helt universum är, på ett visst plan, att förvänta. I en population av elitbasketbollspelare kommer en handfull av dem att vara ”de bästa”. Det händer faktiskt per definition.

Vet du vad som inte händer?

En av dessa ”bästa” basketspelare plockar upp ett slagträ och kan omedelbart konkurrera med professionella basebollspelare vid 31 års ålder, när han inte har spelat sporten i tävlingssammanhang på över ett decennium.

Nej, Jordans produktion under sitt enda år som professionell spelare var i sig själv inte imponerande: han hade en poängsumma på .202/.289/.266 under 497 speltillfällen i AA. Han slog tre homers, stal 30 baser (men kastades ut 18 gånger). Han spelade ett så pass dåligt försvar på yttermittfältet. Han var 31 år.

Tillbaka till spel var det imponerande, särskilt för en kille som precis började spela med slagträet. Han hade inte några obscena strikeouts, och hans slagsnitt var faktiskt bättre än vad man kan tro – Birmingham Barons genomsnitt det året var bara 0,248. Deras park ansågs vara pitcher-vänlig.

Men låt oss bortse från siffrorna. Låt oss medge att de är fruktansvärda, och gå så långt som att säga att han skulle ha varit en av de sämsta spelarna i ligan. Professionella bollspelare – även de i AA – har finslipat sitt hantverk i åratal. I hela deras liv, egentligen. Jämfört med den allmänna befolkningen är den genomsnittliga AA-spelaren Babe Ruth. De bästa AA-spelarna är av storstadskaliber, och de sämsta AA-spelarna är fortfarande bättre än 99,99 % av de människor som någonsin tagit upp en baseboll.

Michael Jordan tog upp ett slagträ och anslöt sig till dessa 0,01 %, efter att ha ägnat sig åt basketboll under de föregående 13 åren. Han tävlade, på ett acceptabelt sätt, med några av de bästa basebollspelarna på jorden, efter att inte ha spelat med eller mot dem sedan han var tonåring (och även då, vilken talangnivå var det som han spelade mot?). Det är en sådan prestation som är så svår att sätta i ett sammanhang att den förmodligen är kraftigt underskattad.

Jag är säker på att det Jordan gjorde på planen var fantastiskt. Och det är en rimlig gissning att det han gjorde i professionell basketboll kanske aldrig kommer att kopieras.

Men det han gjorde i professionell baseboll? Det är en ännu bättre chans att det aldrig kommer att kopieras.